Bengans bravader

Jag har en arbetspolare som inte mår så bra, han väntar sen flera flera år tillbaka på nya fräscha lungor. Förra torsdagen blev han inlagd akut på sjukhuset & då passade jag, Lena & Linda att hälsa på honom. Väl tillbaka på jobbet så kommer tankarna vandrande....jag som tycker jag jobbar mycket....kanske inte ska gnälla specieltl mycket eftersom jag i de stora ändå har min hälsa hyfsad intakt.

Anton, som vi hälsade på, är riktigt bra på att skriva. Många av hans tankar & funderingar har blivit publicerad på vårat intranät i jobbet. Tänkte dela med mig av detta:

Tidsfördriv i väntans tider 

Alla väntar vi på något i stort och i smått. Just nu väntar du säkert på att få gå på lunch, att få gå och fika eller att få gå hem. Och vad bättre att fördriva tiden på än att läsa detta! Det känns ju dessutom mer legalt än att läsa Aftonbladet som du tänkte göra. Men det är sån där vanlig väntan, där man inte behöver fylla ut tiden med något. Det finns större väntan. För egen del väntar jag på en lungtransplantation. Och så väntar jag på Henne, vem hon nu är. Men vi börjar med den lite mindre väntan.

På resan
I och med att min lungtransplantation ska göras nere i Göteborg, så har jag gjort en del turer dit ner. Och när landstinget betalar så är det tåg som gäller och det tar cirka sju och en halv timme. Då gäller det att fördriva tiden. Man kan ju alltid göra det enkelt genom att läsa en bok. I dagens tekniska värld kan man också sitta med sin bärbara och se en film.

Sverige utanför fönstret
Eller varför inte beskåda vårt vackra land? Det är en underbar känsla att se världen utanför tågfönstret och se hur det förändras ju längre söderut eller norrut man kommer. Man kan bara njuta av att beskåda husen och de gamla fallfärdiga ladorna som finns överallt. Se sjöarna där vattnet krusar sig eller träden speglar sig.

Detta kan te sig än mer underbart med rätt musik i öronen. Musik du gillar, musik du älskar. Jag minns själv hur jag beskådade världen medan Jocke Berg (i Kent) sjöng för mig:

"Ge mej en vinterdrog, ge mej sommarsnö. Kom, nu är jag kroniskt låg, bara mörkret hörs. I ditt öga dansar stormar små, det är du som för. I döda vinkeln ser jag allt du gör."

Benicio Del Toro och andra medresenärer
Under en lång resa som till Göteborg kan man kanske inte spendera hela tiden med att stirra ut genom fönstret. Det jag också brukar göra är att kolla in mina medresenärer. Eftersom min hjärna ibland går på högvarv, så kan jag mycket väl skapa berättelser om dem och fundera på vad de är för några. Speciellt minns jag en resa där jag hade en knarkande Benicio Del Toro-kopia mitt emot mej. Om han knarkade har jag naturligtvis ingen aning om, men i den berättelse som spelades upp i mitt huvud gjorde han det.

Det är lustigt hur vi svenskar (kan tro att det gäller oss speciellt) kan sitta så tätt inpå varandra under så lång tid utan att utbyta mer än artighetsfraser. Det är sällan någon bryter muren och faktiskt pratar med grannen bredvid eller mitt emot. Ändå kan min bild av mina medresenärer ha förändrats under resans gång. Kanske beror det mer på vad min hjärna skapar för historier om dem.

På sjukhuset
Trots att jag kan ha ett späckat schema med många prover så är det mycket väntan också på sjukhuset. Och vad gör man? Ser film, läser, tittar in i vägen, spanar in någon sköterska eller snackar med rumsgrannarna. Jag har träffat en del roliga killar och hört många historier.

Det var en kille i min egen ålder som berättade en ganska rolig historia. Han hade fått ett nytt hjärta. Efter en sån operation äter man medicin som gör att man blir väldigt skakis. Det var ett par, tre stycken som hade opererats ungefär samtidigt och som nu bodde på patienthotellet. De bestämde sig för att gå ner i baren. Där beställde de in var sin stor stark. Och ni kan tänka er synen när tre skakiga armar höjer glasen för att dricka sin första stora stark på ett tag. Ja, man har träffat många lustiga filurer på sjukhuset genom åren.

I väntan på det större
Nu till den större väntan. Alla väntar väl på någonting som är så stort att det är svårt att ta på. Min väntan är som sagt på en lungtransplantation. Och jag kan inte göra mycket mer än att just vänta. Problemet är att det gäller att hålla sig sysselsatt för att man inte ska tänka så mycket. Mycket tid spenderas därför framför teven eller datorn. Men det är lätt att det blir tråkigt, eftersom jag inte orkar göra allt för mycket. Ibland kan det bli så tråkigt att om jag bara orkade skulle jag klättra på väggarna.

Här är Ulf Lundells beskrivning av en väntan med ett mer olyckligt slut:
"Så ligger hon där med sitt utslagna hår på ett lakan så rött som det rödaste blod. Hennes hud är så vit och längtan för stor för att orka vänta på att bli älskad igen."

För det är väl tyvärr så att den större väntan är något vi oftast måste göra och klara av ensamma. Jag frågade en vän en gång om vilken hennes favoritlåt av Lundell är. Det svar jag fick får avsluta denna resa och kanske bli ett ord på vägen: "Låt inte ensamheten förlama dej."

Anton
5 juli 2006

// One Love